Athena var superfin i framridningen och var mjuk osådär. I hoppningen hoppade hon fint men var lång och tog inte mina halvhalter och när jag tar en halvhalt så rystar hon med huvet o då blir det att jag sågar, hon är så himla svår att rida, mycket häst, hela hon är full av muskler o de är inte lätt att hålla ihop hela henne. William tyckte de var bra att jag inte tog detta som ett problem, men jag känner att om det uppstår något som är svårt så kan man inte tänka, oj vilket problem. Vad händer med humöret då? Jo, man blir as depp, förbannad och trött. Varför inte istället tänka: detta ska bli spännande att träna vidare på. Och får man en energipick och blir peppad och glad. Så tänker jag iaf!! Varför göra det svårt för sig själv när man kan göra det lätt? Skitsamma, nu ska jag sova!